Måste ta mig i kragen...

Har redan för länge sen insett att skriva blogg är som att skriva dagbok, vissa har massor att skriva och gör det medans vi andra försöker koma på vad man ska skriva för man skrev aldrig dagbok när man var yngre...

Känns som jag jobbar heltid och är mamma resten av dygnet, önskar samtidigt att dygnet att lite fler timmar så man får någon "bara vara tid"...

Hade APT i stan ed chefen och arbetsgruppen, tyvärr fick jag inte reda på nåt mer om vad som händer med schema och dyl framöver, så jag är ff lika osäker på vilka utställningar som både arbetet och börsen tillåter riktigt... en dryg vecka kvar till lön...

Blir mer och mer brydd på hur många muttrar som saknas hos Diddi... ;) Jag menar inte nog med att hon balanserar på badkarskanten med risk att ramla ner typ 3-4 ggr när någon badar, hon vill dessutom gärna jaga fötterna i vattnet, sen när hon ligger på fönsterbrädan och sover, så kan man emellanåt höra en liten duns och givetvis på golvet sitter en förvånad nyvaken Diddi kikar ungefär som vad hände? Samtidigt är det en spinnmaskin som gärna hänger med och sitta på axlar i tid och otid... Och försöka titta på TV går inte såvida man är beredd och ha päls i samma höjd som ögonen ;)

Blir såå less...

Folk frågar nu emellanåt varför jag flyttat, en del tar det positivt andra tycker det är själviskt (om man nu kan kalla det själviskt efter att ha försökt anpassa mig efter andra i typ 16½ års tid...)
Idag fick jag än en gång bekräftelse på att jag gjort rätt val, jag menar här försöker jag roa barnen med enkla medel och att de ska vara ute i friska luften en stund nu när det är mildare ute... och då blir det tjafsigt om att "mannen" skaffat tv-spel som barnen också vill spela på, ringde då mannen och sa detta och får sen skit både från honom och barnen för att de ville dit och inte jag... och för att han tyckte de kunde gå upp och de vägrade, sen hade min äldsta blivit lovad att när det blev mildare så skulle de i övriga familjen åka slalom (jag har aldrig gjort det och har inga planer på att göra det), nu kommer mannen plötsligt på att skotern skulle hit!! sen blev det som vanligt tår och tandagnisslan, och vem får skit för alltihop som vanligt??
JAG naturligtvis, hur kunde jag komma på den j-la ideen att vi skulle ha en trevlig stund med julgransplundring på byn... och sen att barna fick gå HELA 300 meter... nu är jag less på allt tjafs...
är det verkligen det som livet ska gå ut på?? Jag börjar verkligen fundera...

Nytt år...

In med det nya och ut med det gamla, tja det sägs stämma bra...
Själv har jag varit med familjen hela dan om man nu räknar när de sista kom hem runt 16-tiden... Fixat och donat med att handla lite gott till ostbrickan, eftersom maken skulle fixa middan så fick jag givetvis handla de sista detaljerna och se till att tillbehören till maten fanns...
En del fillmer har avverkats, från klassiska sound of music till barnfilmen monsters vs aliens... precis innan tolvslaget så såg vi även slutet på brudens far... av förväntan gick vi ut för att se massa raketer som grannar och bekanta införskaffat (bbrukar sällan skjuta några egna, däremot skicka iväg någon UFO-ballong)
Ungarna ropade ut gott nytt år till varandra och grannar som hörde dem, jag vände mig mot maken och önskade gott nytt år, fick dock inget svar, lite förvånad såg jag frågande på honom och fick svaret att "jag gjorde som jag vill" vad nu det betyder... arg och besviken fick jag dock bryta upp vid 00.30 eftersom jag ska iväg och jobba 24-timmars om några timmar, men största besvikelsen var nog att jag inte ens fick en kram från honom...
Är det så det nya året ska börja?? med tårar än en gång??
Är det verkligen så stort fel på mig?

Skickar dock en varm nyårshälsning för dem som verkligen bryr sig om hur jag mår...