Hösten och utställningfunderingar..

Som de flesta omkring mig vet så gillar jag inte hösten så värst mycket... det blir mörkare och allt blir som i dvala... och jag själv är väl inget undantag, plus att lagomt till alla skolor och sånt startar vad händer... hela familjen trillar dit som ett plockepinnspel av förkylning...

Var till Nyköping på SW den 19-20/9, jag fick väldigt blandade känslor... Sällskapet som åkte med mig både hemifrån och från Västerås, hade jag mycket trevligt med, både på utställningen och inte minst resorna emellan Västerås och Nyköping :)
Sedan fick vi mycket trevliga stunder i Västerås med en hel del kattungegos... Tack än en gång för att vi fick stanna en natt extra.
Sen den märkliga känslan på utställningen... här kommer man som en frisk fläkt från norr, ser fram emot vackra katter och trevliga människor, och vad sker... människor som tittar snett och tycker man är nog mest en udda figur som sitter och har TREVLIGT på en utställning, och dessutom tycker livet är helt ok även om inte katten blev varken NOM eller BIS, ve och fasa... gudskellov fanns det några trevliga prsoner som tordes sitta ner och prata med oss, men nog var det en konstig känsla man fick när en del sitter "som bakom" gör allt för att det inte ska synas att de lyssnar...
Vad är detta är det storstadsfasoner eller måste man ha en egen fanclub att prata med?? Och sen gjorde jag nog det största misstaget av allt (som jag bedömde det) herregud jag tog i hand och presenterade mig, en del blev nog förvånad andra ryckte åt sig handen och sa ett mycket kort hej... lustigt, medans bekanta till mig som också rest neröver, kramades som vi gärna gör på norrländskt maner... Ja jag vet inte vad jag missade, men nånstans tror jag att fega personer missar mer än jag... Tur att det finns planer på fler utställningar neröver och då kanske jag måste träna på att vara på min kant och gunås nästan grina för att mina katter anses som skräp... fast å andra sidan det vore just så otypiskt mig så det är nog svårt att få ur ränderna på mig, tänk om ingen känner igen mig... Kan man inte ta mig för den person jag är så är det verkligen inte mitt bekymmer...

Jag vet inte hur andra har det men jag älskar verkligen mina skräp och skulle gärna ha fler av dem... Oavsett om andra tycker om dem eller inte...

Utställningar och framtidsplaner...

Utställningen i Luleå gick verkligen långt över förväntan... tänk att lilla jag fick vara med på en liten framgång efter deta nedrans tuffa år... fast det är klart nu torde det väl dröja innan det blir nåt lliknande...
Framtiden då? jag önskar att man kunde sia ibland, för nu känns det rörigt både här och där... Jobbet innebär just nu en massa strul, så där vet man inget just nu... vad gäller utställningar så vill jag börja planera för nästa år, men vad hjälper det när man inte vet nåt arbetsschema än? och avelsbiten vet jag lite på hur/vad jag vill men det gäller att få lite pusselbitar att falla på plats... men som de brukar säga "den som lever får se"...